Börja berätta

De flesta filmer jag gör idag är raka och enkla beskrivningar av ett skeende eller vad en person tycker om att göra. Jag kallar filmerna för dokumentära porträtt och vid det här laget känner jag mig bekväm med formatet och hantverket. Jag tror att porträtt passar mig eftersom jag trivs i rollen av en observatör.

Men på sistone har jag känt att det saknas något som engagerar ytterligare. Jag skulle vilja beröra på ett djupare plan. Därför kanske 2025 är året då jag – åtminstone delvis – rör mig från ”porträtt” mot ”berättelser”.

Porträtt vs berättelser

Vad skiljer ett porträtt från en berättelse?

Ett porträtt fokuserar på att skildra en person, en verksamhet eller ett skeende så som det är – utan en tydlig dramaturgisk båge. Det är ofta en känslomässig eller estetisk skildring där betraktaren får en inblick i en annan människas problem, utmaningar eller passioner. Skildringen präglas av en känsla av närvaro och autenticitet.

En berättelse däremot innehåller en dramaturgisk struktur, ofta byggd kring en konflikt eller ett mål. Det behöver inte vara en stor dramatisk konflikt, men det finns ett element av förändring, utveckling eller motstånd. Några typiska inslag som skiljer en berättelse från ett porträtt är följande:

• Huvudpersonens drivkraft: En karaktär vill något och strävar mot det.
• Konflikt eller hinder: Något står i vägen för att målet ska uppnås.
• Utveckling eller förändring: Karaktären eller situationen förändras under filmens gång.

Exempel som illustrerar skillnaden mellan ett porträtt och en berättelse:

• Ett porträtt om en cyklist visar hur hen tränar, vad hen gillar med cykling och hens tankar om sporten.
• En berättelse om en cyklist visar hur hen tränar inför ett lopp, möter bakslag (skada, motståndare, tvivel) och sedan antingen lyckas eller misslyckas.

Båda typerna kan bli fina filmer.

Mitt mål för 2025 är att försöka lägga in små dramaturgiska inslag i mina porträttfilmer. Finns det en utmaning i personens liv? Finns det en vändpunkt eller något som förändras över tid?

Berättelsens styrka

Nyckelaspekter där berättelser har en fördel jämfört med porträtt:

#1: Spänning och drivkraft: varför ska vi fortsätta att titta?

Porträtt: Är ofta linjära och informativa – vi lär känna en person eller ett fenomen men får sällan en anledning att stanna kvar för att ”se vad som händer sen.”

Berättelse: Har en inbyggd spänning, eftersom vi undrar hur det ska gå. När en utmaning introduceras skapar det en anledning att se vidare.

Tittare älskar frågan: ”Vad händer nu?”

#2: Emotionell investering: vi bryr oss mer

Porträtt: Kan vara intressanta och inspirerande, men de skapar inte alltid ett starkt emotionellt band.

Berättelse: När vi ser någon kämpa, tvivla eller uppleva motgångar, skapar det empati. Vi hejar på huvudpersonerna och känner deras frustration, glädje eller lättnad.

#3: Delningspotential: blir mer minnesvärd

Porträtt: Kan vara vackra och uppskattade, men har ofta en begränsad viral spridning om de inte innehåller något extra.

Berättelse: Om en film har en båge med konflikt och lösning, ökar sannolikheten att folk delar den eftersom den skapar en känslomässig upplevelse.

Folk delar berättelser, inte fakta!

Ishjältar

Just nu håller jag på med att göra en film om två män som spolar isar i bostadskvarteren där de bor, helt ideellt. Filmens arbetsnamn är ”Ishjältar” och har i skrivandets stund, i mitt huvud, formen av ett porträtt. Det är en skildring av de ideella krafter som gynnar samhället, något som jag tycker är både imponerande och hedervärt.

Fråga är: hur skulle jag kunna göra för att omvandla ”Ishjältar” från ett porträtt till en berättelse?

1. Identifiera ett mål, en konflikt eller ett problem

Finns det något som står på spel? Något som hotar spolarnas arbete eller gör det svårare?

För att skapa en starkare dramaturgi behöver vi ett hinder eller något som står på spel. Här är några potentiella problem att utforska vidare i filmen ”Ishjältar”:

• Väder: Klimatförändringar har gjort att vädret växlar mer. Ett generellt sett varmare väder gör att temperaturer oftare hamnar runt noll grader där isen ömsom fryser, ömsom smälter. Det gör spolarbetet tålamodsprövande. Spolarna jobbar hårt för att några dagar senare behöva börja om igen. Väderspåret kan koppla spolarbetet till en större kontext och framtidsperspektiv.
• Tidspress: Ponera att spolarna bara har en natt på sig att få isen klar innan sportlovet börjar då många barn vill åka skridskor.
• Tekniska problem: Utrustningen kanske krånglar, vattentrycket är svagt etc.
• Spolarnas ålder: Att spola is är mödosamt och tar mycket tid. Har man spolat i 15–30 år så vore det naturligt att börja tänka på att ge sig. Finns motivationen och orken? Är det värt arbetet de lägger ner under dagens sena timmar? Här kan vi bygga en känsla av att spolarnas insats – som vi har tagit för givet under lång tid – kanske inte finns kvar om några år.
• Bristande engagemang: Föräldrar är så upptagna nuförtiden. Barnen har många aktiviteter, jobben är krävande och egen tid är värdefullt. Här skulle man kunna skapa en känslomässig koppling till att fler borde hjälpa till. Mellan raderna finns en negativ klang i detta hinder – en grad av bitterhet i att önska att fler borde hjälpa till – vilket kontrasterar starkt med min känsla när jag mötte spolarna i filmen. De gillar att hjälpa till … så det här hindret är nog inte aktuellt i Ishjältar.

Om jag lyfter fram någon av utmaningarna ovan så kanske jag skapar en dramatisk båge där tittare vill veta hur det ska gå.

2. Ge publiken en anledning att heja på dem

Porträtt handlar ofta om att skildra en persons liv. En berättelse å andra sidan ger oss någon att hålla på.

Exempel:

• Kan jag visa hur barnen i området verkligen uppskattar isen?
• Hur reagerar grannarna? Är det några som inte ens vet vilka spolarna är?
• Finns det en personlig koppling? Exempelvis att en av männen spolade is som barn och nu vill föra det vidare?

Om vi ser vad de kämpar för – och vilka som påverkas – blir det mer än bara en beskrivning.

Jag själv upplever att skridskoåkning på kvällar ger positiv kvalitetstid med min äldsta son. Fysisk aktivitet ger också motion vilket får honom att somna lättare. Tiden tillsammans är något att bygga på för vår relation och det innebär också färre konfliktytor med lillebror. Att spela match är slutligen en social brygga och anledning att närma sig andra barn för honom. För mig betyder skridskoisarna mycket med andra ord och därför något som jag kanske borde väva in i filmen.

Dramaturgisk uppbyggnad

Nästa steg är att passa in det identifierade problemet (eller konflikten/utmaningen) i strukturen för ett drama. I det här fallet ligger genren ”minidokumentär” närmast till hands.

En minidokumentär följer ofta en förenklad version av den klassiska 3- eller 5-aktiga modellen. Den behöver inte vara lika strikt som i spelfilm, men den bygger ofta på en tydlig båge för att hålla tittarens intresse. Här är en vanlig struktur:

1/5. Introduktion: etablera världen och huvudpersonerna

Vem handlar det om? Varför ska vi bry oss?

• Vi lär känna huvudpersonerna och deras drivkraft.
• Vi ser dem i sitt sammanhang (exempelvis när de spolar is).
• Eventuellt en kort, engagerande hook i början som visar vad som står på spel.

2/5. Fördjupning: visa processen och vardagen

Hur går det till? Varför gör de detta?

• Fånga deras arbetsmetoder och tankar.
• Beskriv utmaningarna (väder, tidspress, slit).
• Låt dem prata om sitt engagemang – men inte bara i intervju, utan medan de jobbar!

3/5. Konflikt eller utmaning: vad står på spel?

Finns det något som hotar deras arbete?

• Kan vara praktiska problem (vädret, trasig utrustning).
• Kan vara personliga frågor (hur länge orkar de hålla på?).
• Kan vara något större (hot om att isbanan inte får vara kvar).

4/5. Lösning eller vändpunkt: finns en förändring?

Hur hanterar de utmaningen? Vad leder detta till?

• Antingen löser de ett problem (och vi får en payoff).
• Eller så inser de något nytt – t.ex. att de inspirerar andra, även om de inte alltid får tack.
• Visuellt: Vi ser arbetet bli klart, vi ser isen användas.

5/5. Avslutning: summering och känslomässig payoff (vad är känslan som vi tar med oss?)

Varför spelar det här roll?

• En sista känsla som stannar hos tittaren, exempelvis en vacker bild av en isbana i solsken där ett barn håller på att lära sig åka skridskor.
• Kan vara en sista tanke från huvudpersonerna eller en poetisk bild.
• Tystnad, reflektion – eller ett sista kraftfullt citat. En av männen reflekterar: ”Det är värt det varje gång vi ser någon snöra på sig skridskorna.”

FYI: 3- och 5-aktsstruktur

Ovan beskrevs strukturen för en minidokumentär. Som referens finns här de klassiska strukturerna i 3 och 5 akter.

Vilken modell ska man använda?

• Tre-aktsstrukturen om du vill hålla det enkelt och fokusera på en tydlig resa.
• Fem-aktsstrukturen om du vill bygga upp en längre berättelse med fler konflikter.

Båda fungerar, men i en kortfilm eller minidokumentär brukar tre-aktsstrukturen räcka.