På sistone har jag känt att bilders värde håller på att urvattnas. Här följer några anledningar och en reflektion om vad det betyder för oss fotografer.

Överflöd

Förr var fantastiska bilder en bristvara. Idag matas vi med dem. Hjärnan vänjer sig. Det som tidigare kändes exceptionellt blir normalt.

Teknik

Teknik och utrustning har demokratiserats. Moderna mobilkameror, autofokus och AI-stödd bildbehandling gör att många fler kan ta tekniskt mycket bra bilder. Teknisk skicklighet särskiljer inte längre en fotograf lika mycket.

Tack vare billigare drönare och gimbaler, som tidigare endast fanns i dyra Hollywoodproduktioner, så kan fler göra mer med mindre.

AI

AI förändrar vår referensram. Vi kan skapa perfekta bilder utan verklighetsförankring – vi behöver inte invänta rätt väder eller ens vara på plats. När vem som helst kan skapa en dramatisk solnedgång eller ett spektakulärt porträtt på några sekunder flyttas ribban för vad som upplevs som visuellt imponerande.

På grund av enklare och effektivare program för efterbehandling kan låga ambitioner och bristande hantverk åtgärdas i datorn.

På så vis har perfektion blivit billig. Förr kunde en perfekt exponerad landskapsbild signalera erfarenhet och tålamod. Idag kan den vara resultatet av ett mobilfilter eller AI. Det gör att perfektionen i sig får lägre signalvärde.

Förlorad äkthet

Fotografiet har förlorat sitt monopol på att visa verkligheten. Tidigare kunde ett fotografi fungera som ett slags bevis: ”Det här har hänt.” AI har gjort att den kopplingen inte längre är självklar, vilket kan minska den emotionella tyngden hos vissa bilder. Ingenting känns på riktigt längre, inte ens video.

En av de tråkigaste aspekterna av det här är att AI har berövat mina barn starka wow-känslor. De kan inte se något längre utan att behöva tvivla på om det är sant. Sorgligt.

Sociala medier

Sociala medier premierar det som fångar vår uppmärksamhet. Det leder till mer spektakulära motiv. Efter ett tag blir även det vardag.

Vi producerar fler visuellt extraordinära bilder samtidigt som vi ägnar varje enskild bild mindre uppmärksamhet.

Identitetskris

Är detta bara bitterhet över att vara på väg att bli en gammal omsprungen och irrelevant stöt som avskyr TikTok och andra format som serverar lättuggat ultrakort innehåll till en hel generation av understimulerade barn? Kanske.

Jag drogs till foto för kärleken till bilden och en stor del av min yrkesstolthet har varit mitt tränade öga. Man brukar säga att det krävs minst 10 000 timmar för att bli bra på ett hantverk. Har jag lagt 10 000 timmar i sjön? Nja, det kanske fortfarande tar 10 000 timmar att bli en bra fotograf. Det som har förändrats är att det inte längre krävs 10 000 timmar för att producera en bild som för betraktaren ser ut som om den vore tagen av en bra fotograf. Hantverket har inte nödvändigtvis blivit enkelt men resultatets yta har blivit enkel att imitera med hjälp av mobilkameror, AI, automatisk redigering och en enorm mängd inspiration på nätet.

En erfaren fotografs förmåga kan vara lika stor som tidigare, men hens upplevda exklusivitet har minskat. Det är ungefär som om en skicklig kalligraf plötsligt lever i en värld där alla kan skriva perfekt med ett tangentbord. Handens skicklighet finns kvar, men omvärlden ser den inte på samma sätt.

Fotografens värde

För alla uppdrag där kunder efterfrågar ”fina bilder” är du som fotograf förr eller senare utbytbar. Hur gör man då för att bli mindre utbytbar? Vad ska man satsa på som fotograf? Vad gör oss svåra att ersätta? Vilka färdigheter är svåra att kopiera och matcha?

Här är några potentiella värden:

förmågan att skapa förtroende mellan fotograf och människa
förmågan att få tillgång till verkliga situationer
förmågan att urskilja och skapa medryckande berättelser som känns autentiska
timing

Själv vill jag vara en fotograf och videomakare som förklarar och mänskliggör. Jag vill göra det komplexa begripligt, skildra riktiga människor i riktiga miljöer och skapa förtroende genom autentiska berättelser.

För 20 år sedan såg jag en bild av JH Engström. Han gick i Anders Petersens fotspår och fotade människor i samhällsperiferin. En av bilderna visade en naken person som satt med särade ben på en stol och tittade in i kameran. Bildens estetiska värde imponerade inte på mig, även om framkallningsmetoden var cool med dess analoga smutsiga kanter. Men med åren har jag tänkt på den där bilden och förstått att bildens sanna värde är det förtroende som fotografen vann innan han kunde ta bilden. Det krävs tålamod och people skills för att få förtroendet att komma in slutna rum och ta de där bilderna.

Jag har alltså gått från frågan ”Hur bra är bilden?” till ”Vad krävdes för att den här bilden skulle kunna tas?”

En annan fotograf jag gillar är Paul Hansen som lyckas kombinera snygg komposition med den där förmågan att komma människor nära (på kort tid dessutom). Jag kan inte tänka mig något svårare än att ta en bild på en sörjande kvinna vars make samma dag har sprängts i en granatattack. Då gäller det att läsa av rummet, respektera personens integritet men samtidigt våga ta plats. Kan jag gå närmare? Är kameran välkommen? När ska jag sluta fotografera? När får min egen obekvämhet inte hindra mig från att göra mitt jobb? Vad är exploatering och vad är dokumentation? Det är oerhört avancerade beslut som kamerans automatik inte hjälper till med.

Så, i en värld med bildinflation där perfektion har blivit billigt. Vad är fortfarande dyrt?

Förtroende är dyrt. Tillgång är dyrt. Erfarenhet är dyrt. Omdöme är dyrt. Timing är dyrt. En verklig händelse är dyr.

Bildinflation