Jag har tillsammans med O’Learys i Karlstad tagit fram en serie små filmer med syfta att marknadsföra det stora utbudet av aktiviteter som deras 3000 kvm stora lokal mitt i city kan erbjuda. Först ut i sociala medier är familjeflödet:
Den här filmen visar vad en familj skulle kunna uppleva – inklusive bowling, arkadspel, minigolf, mat och kalas. Den andra filmen som snart ser dagens ljus visar kompisgängets kväll med bowling, karaoke, shuffleboard, mat och livesport.
Leveransen bestod av två flödesfilmer á 45 sek och åtta kortare filmer á 20 sek som visar respektive aktivitet.
Jag har filmat stående för mobil (9:16) och handhållet för en mer dynamisk känsla.
Filma stående
Även om vi närmar oss ett mobile-first mindset så dominerar det liggande formatet fortfarande för inbäddning av video på hemsidor. Det gör att jag filmar liggande och beskär till stående format i redigeringen.
Min kamera har en funktion för att visa inramningen för stående 9:16-format. Med funktionen påslagen så skapas en ruta som jag använder för att komponera och på så vis försäkra mig om att viktigt innehåll (personers ansikte, eller ”ansikten” när det är fler i bild) ryms i rutan. Och eftersom jag filmar i C4K (4096×2160 pixlar) så kan jag beskära till stående utan att förlora i kvalitet (1080×1920) för en HD-leverans.
Visst, jag skulle kunna få ännu högre kvalitet om jag filmade med kameran i vertikalt läge men då förlorar jag som sagt möjligheten att spotta ut en liggande version av filmen, samtidigt som alla tillbehör jag har för att filma är anpassade efter en kamera i horisontellt läge.
Filma handhållet
Handhållet är en stil som växer i popularitet, medan gimbalen får fler belackare – det är min känsla åtminstone. Ibland tycker jag att trenden går för långt, att allt blir handfilmat. Se på serier som Tunna blå linjen där kameran aldrig är still.
För det är en hårfin balans mellan ett ”organiskt och naturligt gung” och ”känslan att vara sjösjuk”.
Handhållet sägs ge en naturlig och dynamisk känsla, som om man är en del i handlingen. Den används ofta när man ska förmedla en känsla (exempelvis springa, bli jagad) eller en energinivå (hög). Gimbalen å andra sidan är en mjukare kamerarörelse som många beskyller för att vara för mjuk, nästan svävande eller ”flytande”. Jag själv har inte stört mig på det senare, att användning av gimbal känns konstigt … men när jag tittar på filmer jag gjort så kan jag tycka att jag använt gimbalen för mycket, att jag istället borde ha hållit kameran still och låtit rörelsen i bild få tala för sig själv.
För kamerarörelser ska ju vara motiverade. Annars hamnar fokus på kamerarörelsen och det är ju inte meningen. Många mäklarfilmer lider av detta liksom produktfilmer av alla de slag. I de filmerna finns ingen naturlig rörelse så då skapar filmaren intresse genom att röra kameran … utan att rörelsen är motiverad. Resultatet blir en repris av den där Ken Burns-effekten som alla lade på i sina bildspel, dvs en subtil rörelse eller inzoomning i hopp om att skapa intresse.
Jag misstänker också att faktumet att tekniken nu är prismässigt tillgänglig för alla ökar risken att den överanvänds. En gimbal kan öka produktionsvärdet enormt för en billig peng, likaså en drönare. Förr var man tvungen att hyra en steadycam (och en operatör) och en helikopter för att få till bilder som idag kostar ca 5 000 kr (gimbal) respektive 15 000 kr (drönare).
Utmaningen med handhållet är att hamna på rätt ställe på skalan mellan ”stabilt” och ”skakigt”. Stabilt är tråkigt (inte hippt) och skakigt är jobbigt att titta på.
Skakigt kan ge känslan av autencitet. Dogma-genren använder skakig kamera för att det ska kännas på riktigt, se t.ex. Cannibal Holocaust (1980) eller The Blair Witch Project (1994). Kombinerat med mycket VFX så blir detta riktigt effektfullt som vi såg t.ex. såg i Cloverfield (2008).
PS. Minns att jag var på bio med en kompis och kikade på Green Zone (2010) som skakade så mycket att hans sambo var tvungen att lämna lokalen.